Sista natten med gänget
Kategoriserad i Skolan, Skratt
Så hette en gång en hyfsad amerikansk film med bland annat Richard Dreyfuss i en av huvudrollerna. Men det går att dra paralleller till oss för precis som ungdomarna i filmen, den där sena sommarkvällen 1963, firade sin studentexamen så firar vi social omsorgare vår och för en sista gång träffas alla, äta god mat, skåla och minnas tillbaka över de tre år vi delat tillsammans.
Jag skulle vilja beskriva våra tre år tillsammans som en tågresa. När vi påbörjade resan var vi ett fullsatt tåg men under resans gång, för varje station vi stannade vid, klev några av. Vissa av mina medresenärer minns jag knappt medan andra saknar jag väldigt mycket. Och nu när tåget har kommit fram till sin slutstation, där vi som återstår kliver av och skiljs åt olika håll, kommer saknaden att vara stor, då vi aldrig mer kommer att resa allihopa med samma tåg igen.
Vissa av oss har anslutande tåg och bussar att passa, andra kommer till fots gå vidare och några kommer att stanna kvar på perrongen och vänta. Exakt var vi tar vägen eller vad vi väntar på får framtiden utvisa. För några av oss kommer den anslutande resan kanske fortsätta länge till. Några kommer säkerligen kliva på samma anslutande tåg eller buss ihop eller tillsammans stanna kvar på perrongen och vänta.
När jag lämnar festligheterna i kväll så kommer jag att känna mig precis som David Banner i slutet av teveserien Den otrolige Hulken från 1978–1982:
Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen »
Etiketter: american graffiti. sista natten med gänget, Skolan
Andra inlägg som kan vara av intresse
- Nu lämnar jag Trollhättan
- Hemma-hemma igen
- Den blomstertid nu kommer…
- Bravo, herr Björklund
- Då bär det av hemåt mot Trollhättan
Denna dag, tidigare år
- 2011: Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen
- 2010: Fy på er, Sveriges Radio!
- 2010: Solen skiner (inte) alltid i Karlstad
- 2009: Introduktion, tentor, djur, resguider och nya bebisbilder…
Vad fint skrivet!
Jag saknar er redan, dig och det härliga gänget som vi har blivit!
Men vi kommer ju att hålla kontakt med varandra:-)
Det kommer att gå bra för dig Kenneth!
Paola
Tackar!
Det är nu ”tomrummet” uppstår efter att ha spenderat nästan tre år tillsammans. Därför måste vi komma ihåg att efter bästa förmåga fylla igen hålet, eller åtminstone försöka fylla igen det, genom att regelbundet träffas och umgås. After work, fika, eller bara lite ledigt umgås.
Lycka till!