Söderresa till de snålaste av de snålaste delarna av landet…

Kategoriserad i Familjen, Jag själv, Jönköping, På resande fot, Skratt, Theo, Vardagen

Bamse-Theo

Jag kände för att hälsa på min syrra, min systerson och den tredje, nere i Jönköping, i helgen som gick. Sagt och gjort, jag bjöd in mig själv, hyrde bil och åkte ner. Förutom att GPS:en inte ville starta och att jag lade in kursen mot fel köping så gick nedresan riktigt bra, hann till och med med ett besök på IKEA i Linköping. Tanken var att vi i helgen skulle bila runt lite i det snåla småland, äta polkagrisar, se på trästäder, gå i affärer och liknande. Tyvärr ville inte Bosse-Per i himlen det, utan han tyckte att det borde regna mycket så att alla försök till uteaktiviteter uteblev. I stället tänkte vi bilade oss så långt söder ut att vi skulle komma farligt nära Skåneland. Vi kom aldrig dit.

Vi nöjde oss med Småland och valde en resa i möblers och glasets tecken, djupt inne i de mörkaste småländska skogarna. Först besökte vi Svensson i Lammhult och deras möbelförsäljning till priser som knappt Kungen skulle ha råd med. Ett litet fynd i deras fyndhörna, till priser som motsvarar en students årsinkomst, fick räcka. Därefter styrde vi kosan mot glasrikets ena hörn, Kosta, för att kika på glas i alla dess former och färger med prislappar från ojojoj till hahaha. För den lilla pengasumma jag ännu hade kvar fick det bli en liten, med betoning på liten, godisskål för framtida bruk. Vi nådde fram till Kosta nästan precis när allt stängde, vilket borde ha gett oss en viss föraning om vad som komma skall, för när vi skulle lämna Kosta så sket sig allting. GPS är en fantastisk uppfinning. Med hjälp av lite satelliter och ett kartprogram samt en instängd tant så kan man bli vägledd fram längs gator och vägar runt om i världen. Problemet är dock att GPS-systemet är ganska så bristfälligt. Tanten i lådan är oförmögen att med satelliternas hjälp se skillnad på dels höjd och lågskillnader, hålla sig uppdaterad med nya vägbyggen och se skillnad på allmän och icke allmän väg, som dessutom är avspärrad och går rakt genom ett militärt övningsområde. Tantens val av vägar är ytterst tveksam då dem också i bland knappt kan definieras som väg utan mest liknar stigar genom skog och mark. Ungefär så kan man sammanfatta resan hem från Kosta. Det fanns en liten kotte med i bilen som har vissa bestämda mattider. Detta leder till att han behöver ha varm barnmat och för att värma sådant behövs mikro eller kastrull. Sådant finns inte i skogen och med en hel landsbyggd som stänger tidigt så är det helt värdelöst att finna sådana moderniteter. Att då ställa in GPS:en på att ta oss till närmsta affär, matställe eller dylikt var det dummaste vi kunde göra. Det var då tanten i lådan lurade ut oss i skogen, mil efter mil av grusvägar, med en ständigt närvarande rädsla för att om något skulle hända, vad skulle vi göra då?

Småland i ett nötskal

Det kändes betydligt värre än vad det var och till sist, när vi väl hittade asfalt igen, men inga matställen som GPS:en sa skulle finna, sket vi i att lyssna på henne och istället valde väg med sunt förnuft. Vi kom hem till sist, trötta, några timmar senare än planerat.

Theo hjälper pappa spika

På söndagen höll vi oss inom Jönköping innan det var dags för mig att återvända hem, efter lite gullande med Theo och Johan manligt spikat upp fyra tavlor. Det får bli en ny biltripp i sommar, när vädret är bättre och mer är öppet.

En paus vid Brahehus

10 maj 2010

« Skaffa en kaffeappertur kanske?

Slicka eller banka till bröllopsparet »

Etiketter: brahehus, Familjen, gps, ikea, johan, jönköping, kosta, småland, syrran, Theo, therese

Andra inlägg som kan vara av intresse

Denna dag, tidigare år

2012: Badrummets betydelse i det svenska folkhemmet
2011: Det brinner hos Ebba
2009: Svinpandemi
2009: Nya funktioner…

KennethBloggen