Jag avskyr allt vad muntliga presentationer heter, speciellt skolans dille på att vi ska använda oss av rollspel för att presentera saker och ting. Lyckligtvis var det sista gången någonsin som vi behövde göra ett rollspel i alla fall.
Sju grupper och sju situationer inom omsorgen, i huvudsak äldreomsorgen, scener drivna till sin spets på hur det verkligen inte borde få gå till. Varje grupp har utifrån sitt rollspel tolkat och analyserat den, vad är det som händer, varför händer det och hur kan vi göra det bättre? Kopplat till teorier och modeller och sedan gjort om, förbättrat, så som vi vill att det ska vara.
Samtliga redovisningar var mycket skickligt utförda, vissa var enastående, fantastiskt bra, underbara och talangfulla, andra "bara bra". En av grupperna hittade dessutom på en fenomenal lösning när gruppen drabbades av en mindre kris och mindre än halva gruppen kunna närvara och redovisa. Det bjöds till och med på lite skönsång, som skulle på idol-juryn att begå självmord, när jag, i rollen som skönsjungande pensionär, tog ton och framförde min tolkning av Alice Tegnér och Anna Maria Roos "Blåsippan ute i backarna står", eller "Blåsippor" som den heter i original, från 1895.
Så här i efterhand känns det härligt att vi kunde bjuda på varandra, våga leva ut och våga göra bort oss. Vi gav varandra skratt likväl som djupa funderingar. Men samtidigt så har vi med oss i bakhuvudet att hur bisarrt en del scener, i original, än må verka så är dem många gånger farligt nära verkligheten.
Det som återstår nu är ett sista grupparbete, etik, genus och kommunikationsmodeller ska flätas samman med både egna och gruppens reflektioner, tre tunga dagar till. Kanske lägga lite krut på extrafrågorna och komma upp i VG, men det återstår att se. Sedan börjar praktiken. Vår första riktiga steg ut i verkligheten. Ut bland verklighetens folk.