KennethBloggen

Som jag skrev i mitt förra inlägg, i söndags, så har vi den senaste tiden i skolan fått leka biståndshandläggare. Vi har blivit tilldelade case och sedan fått utreda och fatta beslut samt diskuterat kring våra case, hur och varför vi tänkt si eller så och så vidare. Detta lämnades in i måndags och idag var det redovisning och diskussion i tvärgrupper.

Nu blev det tyvärr, beroende på hur man ser det, inga vidare tvärgrupper, vi var endast fem närvarande på eftermiddagen och casesutspridningen var tunn. Jag och en till hade samma case, två andra delade ett case och den femte var allena på sitt.

Redovisningen var intressant och på många sätt givande. För min del började det lite hackigt, jag hade en strukturerad redovisningsplan men kom av mig lite, men när väl diskussionen kom så kändes det lättare. De andra redovisade intressanta case och när man sitter två stycken med samma case så upptäcker man delar där man tänkt olika och jag avundas min klasskamrat som valt bättre ord och också valt insatser, eller tänkbara insatser, som jag inte hade en aning om eller ens tänkt på. Det kändes också bra att få feedback av både klasskamrater, lärare och den medverkande biståndshandläggaren. Många funderingar och diskussioner väcktes och det tillkom flera (nästan) aha-upplevelser.

Det kändes också som om taket var högt, vi kunde skämta och kunde hålla en avslappnad ton och frekvent återkom jag till att skoja om en av biståndshandlägagrcheferna, som faktiskt skrämmer mig en aning, och det kändes som alla var med på tåget. I det ena LSS-fallet upptäcktes också hur svårt det är att bedöma LSS, att ge och utforma insatser, fastän man upplever det som självklart LSS eller tvärtom att man upplever det som självklart att denne inte omfattas av LSS. Likaså problematiken med att närma sig en person som antingen själv vägrar ta emot insatser eller saknar insikt. Dilemman när det finns anhöriga med i bilden så som barn.

Tidigare har jag skrivit om hur jag känt mig osäker inför mitt yrkesval och om detta verkligen var rätt. Jag känner mig fortfarande osäker inför de dilemman och problem som kan uppstå, både för mig och den enskilde individen och dennes anhöriga, men jag är efter idag övertygad om att kommunen kommer ge mig det stöd och assistans jag behöver för att kunna utföra mitt yrkesuppdrag. Att det faktiskt finns enormt många resurser att ta till när dessa situationer uppstår, så som exempelvis ringa chefen så att hon inte kommer och rycker en i örat för att man varit för givmild eller för snäll i sin bedömning, men att det gäller att känna till vart jag som handläggare kan vända mig, vilka snören jag kan dra i och så vidare.