När befrielsen kom…

2010 kommer, precis som 2005 och egentligen varje år, att vara ett minnesår. Det är nämligen i år 65 år sedan andra världskriget tog slut och Europa slutligen befriades från sina förtryckare, dag för dag, och idag är det alltså officiellt 65 år sedan ett av andra världskrigets mest kända koncentrationsläger befriades av den sovjetiska Röda armén – Auschwitz!

Koncentrationslägret stod klart, i sin första etapp, att användas i maj 1940. De första fångarna som anländer är interner från ett annat koncentrationsläger, det tyska Sachsenhausen, men i juni samma år börjar de större fångtransporterna rulla in med bland annat polska politiska fångar. Det är en blysam liten skara fångar som tar upp det ännu relativt lilla lägret och det skulle dröja nästan ett år innan tyskarna börjar sätta igång med sitt systematiska mördande och nästan ytterligare ett år tills den slutgiltiga lösningen tas i bruk. Men än så länge finns det ett visst lugn bland de som ännu inte riktigt förvandlats till statens fienden.

Den 1 mars 1941 gör Reichsführer-SS Heinrich Himmler ett besök till Auschwitz. Han imponeras under sitt besök av den potential Auschwitz har och hur lägret använder sina interner som arbetskraft i de närbelägna fabrikerna. Auschwitz läge anses perfekt för sitt avstånd till Tyskland och närheten till Ryssland. Himmler beordrar en utbyggnad av Auschwitz för att kunna ta emot minst 30 000 interner och samtidigt beordrar han också att andra läger skall byggas i närheten, bland annat nära Birkenau, för att kunna hysa bland annat 100 000 ryska krigsfångar.

Expansionen är ett faktum av lägerkomplexet och redan i september, samma år, börjar experimenten med effektiva metoder att döda på. Gasning med insektsmedlet Zyklon B testas på ryska fångar med framgång av ställföreträdande lägerkommendanten SS-Hauptsturmführer Karl Fritzsch. I det tyska effektivitetsmaskineriet har en ny metod uppstått.

I januari och februari, 1942, anländer ca 150 000 judar till Auschwitz för att användas som arbetskraft. Vid ankomsten sållas de som anses icke arbetsföra ut och faller offer för gaskammrarna. Detta är bara början på den slutgiltiga lösningen och massmorden på judar, romer och andra icke önskvärda i det tyska riket. Transporterna rullar fram på det tyska järnvägsnätet med skrämmande byråkratisk precision. Det byråkratiska maskineriet för noga anteckningar över hur många judar, romer och andra ”folkgrupper” som finns var, som transporteras var, vilka som mördats och vilka som används som arbetskraft. Dokument som idag ger kuslig bild av hur en civiliserad nation kan förvandla människor till produkter och effektivisera folkmord enligt en nästan löpande band princip.

Den 2 november 1944 avbröts det systematiska mördandet i Auschwitz och de sista fångtransporterna anlände till lägret i januari 1945. Krigslyckan hade sedan länge vänt för Tyskland och den Röda armén närmade sig för varje dag som gick. Slutligen beordrade lägerkommendanten att lägret skulle evakueras och att alla fångar skulle förflyttas till det tyska koncentrationslägret Gross-Rosen. Utan tillgång till transportmedel tvingades de över 65 000 fångarna att till fots vandra den långa sträckan mot Tyskland, tusentals av dem skulle skjutas eller dö av utmattning längs vägen. De som var sjuka eller för svaga för att kunna gå lämnades kvar åt sitt öde. Kvar lämnades också en mindre grupp soldater med order om att utrota alla bevis om vad som föregått i lägret. Trots Röda arméns närmande försökte soldaterna spränga gaskamrar och krematorier, men misslyckades delvis med sitt uppdrag.

Den 27 januari 1945 befriades det som fanns kvar av Auschwitz av allierade trupper i form av den Röda armén, under ledning av marskalk Ivan Konjev. Det går knappt att föreställa sig den syn som mötte Konjev och hans soldater. En syn de delade med många andra av de allierade allt eftersom koncentrationslägren befriades.

1979 blev Auschwitz uppsatt på UNESCO:s världsarvslista och är idag ett viktigt besöksmål i undervisningssyfte för besökare från flera länder som kommer för att bevittna en av andra världskrigets mörkaste platser. Än idag finns mycket kvar som minner om de hemskheter som pågick där och alla de människor som en gång passerat genom den mäktiga järngrinden men som aldrig kom ut igen. Men några kom ut igen och deras vittnesmål har lämnats för eftervärlden över de grymheter som en gång ansedd civiliserad nation utförde under en av Europas mörkaste tider.

  • Facebook
  • Twitter
  • Add to favorites
  • RSS
  • Google Reader

«

»

Lämna en kommentar

Min gravatarTips! Visste du att också du kan skaffa en snygg, valfri, bild som syns när du skriver kommentarer på Internet, så som jag har här intill höger? Gå in på Gravatar.com och registrera dig så blir du också en i gänget med egen kommentarsbild.

  1. (måste anges)
  2. (måste anges, kommer inte att publiseras)
  3. (frivilligt)
  4. (måste anges)

Kategorier

  • Aktuellt (239)
  • And now something completely different (11)
  • Bemärkelsedagar (44)
  • Djur (10)
  • Familjen (95)
  • Högtid (47)
  • Inspiration (3)
  • iPhone (15)
  • Jag själv (238)
  • jobb (60)
  • Körkortet (11)
  • Matlagning (1)
  • Min bil (1)
  • [+] Min lägenhet (47)
  • Minns (68)
  • monarkin (7)
  • mustaschkampen (5)
  • [+] Nöje (153)
  • Nyheter (132)
  • Om bloggen (50)
  • Omsorgstagare berättar (1)
  • På resande fot (76)
  • Politik (70)
  • Religöst (10)
  • Saker som irriterar (81)
  • Semester (23)
  • Skolan (104)
  • Skratt (114)
  • [+] Städer (195)
  • tävling (2)
  • Theo (48)
  • Träning och motion (5)
  • Vardagen (280)
  • Veckans… (1)
  • Vikt och hälsa (21)
  • Viktresan (5)
  • Visdomsord (17)
  • Wordpress (18)

Arkivet

Senaste kommentarerna

Twittrat

Bloggar jag följer

klart.se

Se min Spotify-profil