Uteliggaren och jag…

Personen på bilden är inte samma person i inlägget

Enligt obekräftade uppgifter finns det idag någonstans mellan 18 – 20.000 hemlösa i Sverige. Enligt Aftonbladet har ingen räkning gjorts sedan 2005 då Socialstyrelsen fick det till ca 17.800 personer utan hem. Dock skriver Aftonbladet att endast 5 procent av dem lever utomhus, som uteliggare, medan de andra 95 procenten flyttar mellan bekantas soffor eller bor tillfälligt och kontraktslöst i andrahandsboenden.

De där 95 procentena har det faktiskt förhållandevis bra, tak över huvudet och värme, jämfört med de andra 5 procenten som lever i en förtvivlad tillvaro på gatan och utsätts konstant för risker så som sjukdomar och att frysa ihjäl.

För de hemlösa, som saknar inkomst och andra förnödenheter, finns det några räddande änglar i tillvaron, frivilligorganisationerna som genom sina soppkök, härbärgen och andra insatser gör allt de kan för att bistå samhällets utslagna. Men de kan bara göra så mycket. Resurserna är knappa och många gånger vill inte några av de hemlösa uteliggarna, till vilka man vänder sig, ta emot hjälp till följd av kanske stolthet.

Orsakerna bakom hemlösheten är många. Den svenska bostadspolitiken beskylls oftast som boven i dramat. Hårdare reglemente och krav på hyresgästerna stänger ute många, antingen för att dem saknar betalningsmöjligheter eller blir ett störande moment i bostadsområdet eller för att den hemlöse inte klarar av de krav som ställs på denne eller inte vill leva under de krav som ställs.

Psykiatrireformen, som genomfördes 1995, har också beskyllts som en av de bidragande orsakerna till hemlöshet. Med avinstitutionaliseringen, där målet var att de med psykiska funktionshinder skulle flytta från institutioner in i samhället och till egna lägenheter, tyvärr, till följd av deras psykiska funktionshinder, klarade de inte av ett eget boende och utan samhällsstöd föll de istället ut i hemlöshet.

Missbruksproblematik kan också vara en bakomliggande faktor som bildar en ond cirkel, alla inkomster går åt till att hålla igång missbruket och därmed kan man inte betala hyra och hamnar på gatan. Likaså kan missbruket leda till att man på något sätt blir ett störningsmoment för grannar och därmed vräks.

En fjärde orsak kan vara att man blivit utsatt för någon form av övergrepp, eller lever i en strulig miljö, och därmed flytt den. Ofta handlar det om barn och ungdomar som hamnat i hemlöshet efter att de rymt hemifrån, flytt från en hemmamiljö kantad av misshandel, sexuella övergrepp och andra tragiska händelser.

De hemlösa uteliggarna finns nästan överallt i världen, men beroende på vilka möjligheter som ges så förflyttar sig även dem mellan olika städer och platser. I bland bildar de egna små kollektiv där de lever som kamrater eller kanske rent av under familjära förhållanden. Ibland blir det av det motsatta. Den utsatte luras in i ett kollektiv och blir utnyttjad i sexuella syften, drogrelaterande händelser med mera.

Många gånger håller de till i områden där det finns många andra människor där de kan livnära sig på tiggeri eller snatteri. I vissa länder utgör de nästan en naturlig del av statsbilden och ses som en befolkning inom befolkningen, kanske tilldelats en egen statsdel eller del av en statsdel där de kan röra sig fritt och ostört. I andra länder och städer sitter dem i gatuhörn och tigger, går fram till bilar som stannat vid ett rödljus eller förföljer och tigger från förbipasserande människor.

Min upplevelse är att de hemlösa uteliggarna i Sverige är tämligen osynliga och endast är något man ser när man besöker storstäder som Stockholm och Göteborg. Kanske beror denna tämligen osynlighet på att det faktiskt bara är knappt 5 procent, färre än 1.000 personer, som stämmer in på den typiska bilden av hemlös uteliggare. De andra 19.000 kan se ut precis som du och jag.

När jag besöker dessa storstäder så är det kanske en handfull hemlösa uteliggare jag ser. Är det vinter så är dem ännu färre. Det står en skäggig sunkig man under taket på Plattan och fryser, han frågar förbipasserande om de kan avvara en spänn till en kopp kaffe eller om de kan avvara en cigarett. Ingen av de förbipasserande ger honom något. De tittar inte ens på honom. De enda som tittar är de som står på håll. Några unga tjejer står och fnittrar åt mannen och pekar, andra står bara och glor på mannen, några med en huvudskakning. Jag skäms över att tillhöra dem som glor, trots vetskapen om mitt beteende kan jag inte låta bli att titta. Att tycka synd om mannen. Trots alla möjligheter jag har att gå fram till mannen och ge honom en peng till mat så gör jag inte det. Varför vet jag inte.

Vid ett annat besök i Stockholm, knappa veckan innan jul, faller snön tätt i Stockholm med stora flingor. På Katarinahissen står det att det bara är fem minusgrader men det känns som om det vore 15. Hela centrum, kring plattan, upptas av olika stånd, som säljer lite av varje inför jul. Korv, godis, kläder, prydnader med mera. Inte långt från plattan, på andra sidan gatan, nära Åhléns, ligger en man och sover på en soffa, under bar himmel, och hans kropp täcks undan för undan av ett snötäcke. Jag iakttar mannen från kanske 50 meters håll. Lever han? undrar jag. Det undrar säkert andra människor som står där och tittar också. Helt oväntat går en medelålders man fram till han på soffan. Skakar lite i honom så att han vaknar till liv, säger något och går sedan därifrån. Kanske undrade mannen ifall han på soffan levde?

För några år sedan, när jag var på besök i Göteborg, gick jag som vanligt runt i Nordstan. Där inne är det varmt, gott om mjuka soffor, så där samlas många gånger flera hemlösa för att värma sina frusna kroppar. I trängseln som uppstår i bland är det oundvikligt att undgå att passera förbi dessa hemlösa uteliggare och många gånger är stanken kring dem outhärdlig. Min blick föll på en kvinna i sällskapet. Hennes hår och klädsel får mig närmast att tänka på Crazy Cat Lady från Simpsons, minus katterna. Det som fascinerade mig mest, under tiden jag iakttog henne, var när hon plötsligt tog fram en spegel och med mycket stor möda och noggrannhet applicerade läppstift på sina läppar. Hon till och med tog hjälp av en servett för att få det riktigt perfekt. Läppstiftet fungerade alltså som någon form av ankare i hennes tillvaro. Något som för andra kanske är banalt och obetydligt var i hennes värld kanske det viktigaste av allt, guldkanten på tillvaron.

Även i Trollhättan har vi hemlösa uteliggare. Det fanns ett par en gång, som ofta bodde i undergången vid järnvägsstationen i Trollhättan. Det som gjorde dem speciella var att de alltid var så propert klädda, han i kostym och hon i päls och smink. Trots att dessa kläder sedan länge sett sina bästa dagar. Ibland hände det att man utväxlade några ord med dem men aldrig var det tal om något tiggeri. När jag tänker efter så var dem de enda hemlösa uteliggarna jag kan dra mig till minnes att jag sett i Trollhättan. Det vore naivt att tro att inga andra fanns, men man undrar, var håller de till?

Under mina resor utomlands har mina iakttagelser av uteliggare varit markant mycket högre än här i Sverige, kanske därför att det handlat om storstäder som London och Paris, York och Rostock. Länder med en helt annat system än Sverige där sociala skyddsnät ser helt annorlunda ut. Jag minns särskilt en uteliggare. Det var i York för snart 10 år sedan. Engelsmännen har ett myntsystem som gör att man snabbt samlar på sig mängder av småmynt och man orkar inte räkna dem när man ska handla och därför snabbt samlar på sig ännu flera. Det var i slutet av min vistelse i England, bara dagarna innan jag skulle åka hem, och hade uppsökt ett uteställe som sålde snabbmat. Precis utanför det stället satt en hemlös uteliggare och tiggde pengar. Jag passerade honom och ignorerade honom samtidigt. Beställde och satte mig ner för att börja äta. Genom fönstret kunde jag se mannen utanför och då drabbades jag av någon form av skuldkänslor. Här satt jag och klämde i mig hamburgare med tillbehör och där satt han hungrig och frusen utanför. När maten väl glidigt ner, med visst besvär, lämnade jag snabbmatsstället och när jag klev ut på gatan tog jag fram min plånbok, tömde den på alla mynt jag hade och gav dessa till mannen. Hela han lyste upp och tackade mig för det generösa bidraget. Av ren slump träffade jag på mannen ytterligare en gång, sista dagen tror jag det var, och han tackade återigen mig för bidraget.

Det var första, och enda, gången jag skänkt en slant, eller i detta fallet en näve slantar, till någon. Varje gång jag därefter sett en uteliggare, sitta och tigga, har jag tänkt att gå in, köpa två kaffe, och ge den ene till den tiggande mannen. Men det blir aldrig av. Istället blir jag en i mängden av storstadsbor och turister, passerar förbi det tiggande mannen utan att skänka honom en blick, annat än när jag på långt håll, nästan i smyg, tittar på honom eller gör upp en strategi om hur jag skall gå tillväga när jag passerar honom. Hålla nästan sträckt rakt fram och inte böja blicken. Spela oberörd. Men ändå funderar jag över vad som hände den där mannen under taket på plattan, han som sov på parkbänken, kvinnan i Nordstan, uteliggarparet i Trollhättan och uteliggaren i York. Vad hände egentligen med dem? Var befinner dem sig idag?

  • Facebook
  • Twitter
  • Add to favorites
  • RSS
  • Google Reader

«

»

En kommentar än så länge på “Uteliggaren och jag…”

Klicka här om du vill lämna en kommentar

  1. Kim Ekholm tyckte:
    Den 20 januari 2010 kl 21:45

    Men nej! Jag pratar matpaj nu=) Och du, det finns så MÅNGA goda pajer:P

    [Svara]

Lämna en kommentar

Min gravatarTips! Visste du att också du kan skaffa en snygg, valfri, bild som syns när du skriver kommentarer på Internet, så som jag har här intill höger? Gå in på Gravatar.com och registrera dig så blir du också en i gänget med egen kommentarsbild.

  1. (måste anges)
  2. (måste anges, kommer inte att publiseras)
  3. (frivilligt)
  4. (måste anges)

Kategorier

  • Aktuellt (239)
  • And now something completely different (11)
  • Bemärkelsedagar (44)
  • Djur (10)
  • Familjen (95)
  • Högtid (47)
  • Inspiration (3)
  • iPhone (15)
  • Jag själv (238)
  • jobb (60)
  • Körkortet (11)
  • Matlagning (1)
  • Min bil (1)
  • [+] Min lägenhet (47)
  • Minns (68)
  • monarkin (7)
  • mustaschkampen (5)
  • [+] Nöje (153)
  • Nyheter (132)
  • Om bloggen (50)
  • Omsorgstagare berättar (1)
  • På resande fot (76)
  • Politik (70)
  • Religöst (10)
  • Saker som irriterar (81)
  • Semester (23)
  • Skolan (104)
  • Skratt (114)
  • [+] Städer (195)
  • tävling (2)
  • Theo (48)
  • Träning och motion (5)
  • Vardagen (280)
  • Veckans… (1)
  • Vikt och hälsa (21)
  • Viktresan (5)
  • Visdomsord (17)
  • Wordpress (18)

Arkivet

Senaste kommentarerna

Twittrat

Bloggar jag följer

klart.se

Se min Spotify-profil