En givande dag…

Jag måste nog säga att idag har varit en av de mest givande, men också långtråkigaste, dagarna i mitt skolliv. Temat för dagen har varit berättelser från det ”verkliga” livet, berättat genom oss studenter baserat på intervjuer med olika personer som har någon form av funktionshinder.

Attityder och värderingar, både den egna upplevelsen och den som samhället sätter, har varit den röda tråden genom alla redovisningarna. Tyvärr, som så alltid är, blir det ganska fort långrandigt när vi redovisar i helklass. Lyssnandet går i svackor, vilket gör att man endera stunden lyssnar till 100 procent och endera stunden bara lyssnar med knappt ett halvt öra. Det är synd, för det är så intressant att få lyssna, speciellt när flera av de intervjuade är funktionsnedsatta, eller ”utvecklingsstörda” (ett ord jag avskyr), som har en fantastisk berättelse där dem gått så långt bortom de gränser, eller vad man nu skall kalla det, som samhället satt.

Bland de intervjuade utmärkte sig ”Josefin” (kommer inte ihåg vad dem kallade henne för) som föddes med en CP-skada och har som dröm att få arbeta som sjuksköterska, om hennes kamp att få genomföra drömmen, motsättningar och hinder längs vägen. Hon läser idag till sjuksköterska men har problem med att få praktik, hon har inga större problem med att klara av de provtagningar, sprutgivningar och framförallt teoretiska kunskaperna som krävs för yrket, men bara för att hon sitter i rullstol och dessutom har en diagnos, i detta fallet CP, så har en rad hinder och problem dykt upp, fördomar och andra problem som hindrar henne.

En av dem vi i vår grupp har intervjuat, Emilie, berättade om hennes långa kamp, svåra uppväxt med mobbning, nonchalanta lärare, attityder, värderingar och fördomar i samhället, självmordstankar och depressioner. Även Emilie är född med en CP-skada, men har genom bland annat operationer, kunna leva ett relativt ”normalt” liv (ännu ett ord jag inte gillar i sammanhanget) och berättar genom intervjun hur hon gått från en supernegativ tillvaro till en superpositiv där hon idag, som 23-åring, lever tillsammans med sin sambo, som hon träffade som 17-åring, en kille som blev hennes räddande ängel i tonåren. I intervjun berättar hon om de ”hemskheter” hon, och hennes sambo, fått uppleva, bland annat en incident, som fullkomligt chockerar mig som lyssnare, det var en gång när hon, och hennes sambo, satt och pussades på en parkbänk och en äldre kvinna kommer fram och frågar hennes sambo något i stil med ”hur känns det att vara ihop med/pussa någon som är dum i huvudet”. Bara att det finns folk som kan med och säga något sådant idiotiskt får mig att tappa hakan.

Variationen av intervjuade var stor, allt från medelålders man med diabetes till personer med funktionshinder som CP och därmed rullstolsbundna. Varierande livsöden men ändå är varje lika intressant att få ta del av, att få höra varje persons egna berättelse, även om de är något nedkortade med hänsyn till tiden på seminariet.

Här näst skall vi individuellt ta vara på våra gruppers intervjuer och bygga vidare i en hemtenta, plocka fram viktiga och intressanta delar, koppla till teoretiska modeller, och det skall bli spännande, att kunna gå in extradjupt och analysera, väga, fundera, koppla och slutligen sammanfatta och diskutera det vi hört.

Dagen avslutades med årets andra Soc-café, en social gemenskap mellan lärarlaget, socionomerna, social omsorgare och inbjudna gäster, under lite mer lediga informella former. Temat för cafét var en brukares verklighet och inbjuden gäst var Hans Bergström som har fått en mycket unik erfarenhet i livet genom att få sett och uppleva (social)psykiatrin från båda sidor, både som patient och som vårdare och senare bland annat (politisk)drivkraft, utredare och chef.

Han berättade om sin resa från ”slummens” Nyfors på 50- och 60-talet till ett studentliv i Uppsala och in i en tillvaro av depression och andra psykiska problem som självmordstankar och självmordsbesök. Om inskrivningar på olika mentalinstitutioner och slutligen förmågan att leva med dessa tillstånd och samtidigt, genom att befinna sig på båda sidor, som periodare som patient och utbildad inom psykiatrin, om arbetet med bildandet av patientorganisationer, politiska uppdrag, chef och medmänniska. Närapå 1 ½ timme av intressant berättande och också diskussioner, tankar och idéer bland oss som deltog i cafét kring det han berättade om.

För er medstudenter som läser detta – ni missade något!

  • Facebook
  • Twitter
  • Add to favorites
  • RSS
  • Google Reader

«

»

Lämna en kommentar

Min gravatarTips! Visste du att också du kan skaffa en snygg, valfri, bild som syns när du skriver kommentarer på Internet, så som jag har här intill höger? Gå in på Gravatar.com och registrera dig så blir du också en i gänget med egen kommentarsbild.

  1. (måste anges)
  2. (måste anges, kommer inte att publiseras)
  3. (frivilligt)
  4. (måste anges)

Kategorier

  • Aktuellt (239)
  • And now something completely different (11)
  • Bemärkelsedagar (44)
  • Djur (10)
  • Familjen (95)
  • Högtid (47)
  • Inspiration (3)
  • iPhone (15)
  • Jag själv (238)
  • jobb (60)
  • Körkortet (11)
  • Matlagning (1)
  • Min bil (1)
  • [+] Min lägenhet (47)
  • Minns (68)
  • monarkin (7)
  • mustaschkampen (5)
  • [+] Nöje (153)
  • Nyheter (132)
  • Om bloggen (50)
  • Omsorgstagare berättar (1)
  • På resande fot (76)
  • Politik (70)
  • Religöst (10)
  • Saker som irriterar (81)
  • Semester (23)
  • Skolan (104)
  • Skratt (114)
  • [+] Städer (195)
  • tävling (2)
  • Theo (48)
  • Träning och motion (5)
  • Vardagen (280)
  • Veckans… (1)
  • Vikt och hälsa (21)
  • Viktresan (5)
  • Visdomsord (17)
  • Wordpress (18)

Arkivet

Senaste kommentarerna

Twittrat

Bloggar jag följer

klart.se

Se min Spotify-profil