Vad visste egentligen liket?

Kategoriserad i Skratt

Liket som visste för mycket | Foto: Peter Knutson

Liket som visste för mycket av Ray Cooney i regi av Robert Dröse. Hebeteatern, Trollhättan. Skådespelare: Lasse Brandeby, Linus Wahlgren, Regina Lund, Johannes Brost, Anna Ulrika Ericsson, Fredrik Hallgren, Göran Gillinger, Nicke Wagemyr, Malin Larsson, Tintin Anderzon och Pernilla Parzsyk. Fars i all ära. Vi svenskar fullkomligt älskar detta fenomen med situationskomedi i högt tempo, ju mer snusk desto bättre. Liket som visste för mycket levererar allt det som publiken vill ha, och lite till. Rollistan bjuder på några riktiga goingar från den svenska humoreliten av den så kallade old school, samtliga är veteraner när det gäller komedi, men för den som tror sig hitta någon av komikernas gamla paradhästar letar sig kanske förgäves, någon Kurt Olsson dök inte upp på scen, åtminstone inte under kvällens föreställning. Handlingen utspelar sig på ett hotell i Stockholm. Med ve och fasa har Mona Sahlin lyckats bli statsminister i Sverige. Hennes finansminister har tagit in på hotellet för att vänsterprassla med Kristdemokraternas partisekreterare. Men för finansministern går allt bara fel och snart befinner han sig i ett invecklat drama med ett lik, som inte är ett lik, nyfiken hotellpersonal, en kollega som hamnar i triangeldrama samt en äkta man med kung fu kunskaper och känsligt sinne. Linus Wahlgren gör en lysande tolkning av liket som inte var ett lik. Han visar upp sin förmåga att inte bara använda kroppen som om den vore gjord av gummi utan att han också kan gång på gång slå sig på scen när han druttar omkull, springer in i saker eller får ett fönster över sig. Lasse Brandeby har hittat tillbaka till rampljuset och spelar partikollegan som ska få agera syndabock. Mot slutet av föreställning ger Brandeby ifrån sig ett litet ögonblick där man nästan kan lite långsökt se någon form av blandning mellan Brandebys paradhästar Kurt Olsson och Rolf Mjunstedt. Publiken var verkligen med hela tiden och applåderna samt skratten haglade tätt. Tyvärr hamnade man på lite sämre plats på balkong, med delvis skymd sikt, men trots detta var jag mycket nöjd med aftonen. När kvällen väl var till ända och föreställningen slutligen nådde sin upplösning kände man sig nästan övergiven, man ville ha mera. Betyg:

18 november 2010

« Farfar 90 år

Det långsamma tåget »

Etiketter: hebeteatern, Johannes Brost, kristdemokraterna, kurt olsson, lasse brandeby, Linus Wahlgren, mona, Regina Lund, Stockholm, teater

Andra inlägg som kan vara av intresse

Denna dag, tidigare år

2009: Hjälte…

KennethBloggen