De polska massmorden…

I år är det 65 år sedan andra världskriget tog slut, ett krig som förevigats genom populärkulturen, i filmer och böcker, både fiktiva och fakta. Men mycket av det som hände under denna relativt korta krigsperiod kommer sällan fram i ljuset, av olika orsaker, men ibland sipprar en å annan anonym del fram, tyvärr i bland under tragiska förutsättningar.

Polens president Lech Kaczyński, tillsammans med andra högt uppsatta polska politiker, statstjänstemän och militärer, var på väg till en minnesstund över en av krigets alla ohyggliga händelser som drabbade Polen, när regeringsplanet, vid inflygningen över den ryska staden Smolensk, i västra Ryssland, kraschade i dimman och alla ombord omkom. De var på väg till en minnesstund i den lilla byn Katyn, där det 70 år tidigare skedde en massavrättning av horribla mått.

Den 1 september, 1939, inleddes andra världskriget när Tyskland invaderade Polen. Polen som vid tiden för anfallet var både oförberett och militärt underlägset tvingas bekämpa angripare i moderna pansarfordon till häst, bara dagar senare utsätts dem för ett två-front krig när Sovjetunionen invaderar landet. Trots sin underlägsenhet håller de sista polska trupperna ut i närapå en månad innan de sista kämpande trupperna ger upp den 10 oktober. Vid denna tidpunkt är redan andra världskriget ett faktum och Hitler och hans Nazityskland förbereder sina planer för Europa och Världen. En ostoppbar kraft drar nu fram över Europa.

De båda ockupationsmakternas intåg i Polen har olika strategier för hur de skulle ta hand om invånarna. Summariska avrättningar, utrotningar av hela byar, deporteringar av hundra tusentals, kanske över en till en och en halv miljon människor, krigsfångar och massavrättningar. Koncentrationsläger dit respektive länders statsfienden hamnade. Sakteligen töms landet på sin befolkning, sin oönskade befolkning.

De polska reglerna krävde att av alla som mönstrade med universitetsexamen också blev reservofficerare. Detta ledde till att de båda ockupationsmakternas strategi med att internera polska officerare också resulterade i att en stor del av landets intelligentia, många av judisk härkomst, internerades och slutligen mötte olika öden.

Under 40-talets början övergick de båda ockupationsmakternas strategier från i huvudsak interneringar, omlokaliseringar till olika straffläger eller koncentrationsläger, till rena massavrättningar av icke önskvärda, speciellt i och med Tysklands införande av Den slutgiltiga lösningen i början av 1942.

Men redan i mars 1940 iscensatte Sovjet sin första stora massavrättning av internerade ”nationalistiska och kontrarevolutionära” aktivister som hölls i läger och fängelser i de ockuperade delarna av Vitryssland och Ukraina. Den sovjetiska politbyrån gav order om avrättning och 21 857 polacker, varav 14 700 tillfångatagna officerare, avrättades.

Genom det engelskt-sovjetiskt avtalet där Sovjet och de allierade slöt en allianspakt släpptes de flesta polska fångar fria ur sovjetiskt fångenskap. Undernärda utmattade polska styrkor upprättades, under 1941, för att strida på den nya alliansens sida mot Nazityskland. Samtidigt gjordes också officiella förfrågningar till Sovjet från den polska exilregeringen och frågade efter de över 8 000 polska officerare som man visste hade befunnit sig i sovjetiskt fångenskap. Men något svar gavs aldrig, istället svarade Sovjet undvikande med att de inte visste vad som hänt med officerarna. Stalin själv gav sitt berömda svar ”de flydde nog till Manchuriet”.

Det var först i april 1943 som sanningen började komma fram i ljuset vad som hänt med de försvunna polackerna. Retirerande tyska trupper stötte på massgravar i Katyn med kvarlevor efter 4 421 polska officerare. Tyskarna hävdade att officerarna hade avrättats av sovjetiska säkerhetstrupper före tyskarnas ankomst medan Sovjet bemötte anklagelserna med att hävda att det i själva verket var tyskarna själva som utfört dådet under sommaren och hösten 1941.

Upptäckten ledde till en politisk kris. Polens överbefälhavare Władysław Sikorski bad Internationella Röda Korset att undersöka fallet. Britterna och amerikanarna anklagade dock Tyskland för att ligga bakom dådet och beskyllde polackerna för att försöka skapa osämja mellan de allierade. Offentliggörande av fyndet framkallade en schism i de diplomatiska relationerna mellan Sovjetunionen och de allierade och den polska exilregeringen i London. Till följd av händelsen bröt Sovjetunionen sina diplomatiska förbindelser med den polska exilregeringen.

Tyska och tyskallierade rättsmedicinare undersökte fyndplatsen. De avrättade hade begravts i åtta stora massgravar, den största innehållande tolv lager av kroppar, något som beskrevs som ”kroppar placerade med industriell precision ‘som sardiner i en konservburk'”. De tyska rättsmedicinarna kom fram till att massakern skulle ha ägt rum under 1940, innan tyska trupper nådde platsen.

Vid krigsslutet kom den sovjetiska versionen av fastslås av en officiell utredningskommission, även om stöd för den tyska versionen fanns i både i Europa och USA. Vid Nürnbergprocessen, 1945-1946, anklagade Sovjet Wehrmacht för massakern, men domstolen fann inte bevisningen hållbar.

Trots upprepade beskyllningar och misstankar riktade mot Sovjet fortsatte man att förneka inblandning i händelsen ända fram tills i samband med  Gorbatjovs makttillträde, 1985. En ny utredning startades när en polsk-sovjetisk kommission tillsattes 1987 och redan året därpå framlades de första tvivlen på sanningshalten i den sovjetiska versionen. Under de följande åren publicerades det i både Polen och Sovjetunionen bevis för att den dåvarande sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, Folkkommissariatet för inrikes ärenden, föregångaren till KGB, skulle ha varit ansvariga för massakern och den efterföljande mörkläggningen.

Hela händelsen har varit politiskt känsligt ämne. Trots vad som framkom under utredningarna i slutet av 80- och början av 90-talet så har Ryssland, trots polska påtryckningar och krav, inte gått med på att benämna Katynmassakern som folkmord. Än idag är ämnet känsligt mellan de båda nationerna.

Vad som hände i Katyn och de omkringliggande områdena var inte de första platserna för krigsförbrytelser och inte heller det sista. Men trots omfattningen av vad som skedde där har händelsen närmast glömts bort i eftervärlden eller närmast förpassats till en liten parentes. Varför kan säkert debatteras i oändlighet.

Fackföreningsledaren och fredspristagaren Lech Walesa, som ledde det fredliga upproret mot kommunistregimen på 1980-talet, sammanfattade på lördagen stämningsläget med följande ord:

Sovjet dödade den polska eliten i Katyn för 70 år sedan. I dag dog den polska eliten när de var på väg för att visa sin vördnad för de polacker som dog där.

  • Facebook
  • Twitter
  • Add to favorites
  • RSS
  • Google Reader

«

»

Lämna en kommentar

Min gravatarTips! Visste du att också du kan skaffa en snygg, valfri, bild som syns när du skriver kommentarer på Internet, så som jag har här intill höger? Gå in på Gravatar.com och registrera dig så blir du också en i gänget med egen kommentarsbild.

  1. (måste anges)
  2. (måste anges, kommer inte att publiseras)
  3. (frivilligt)
  4. (måste anges)

Kategorier

  • Aktuellt (239)
  • And now something completely different (11)
  • Bemärkelsedagar (44)
  • Djur (10)
  • Familjen (95)
  • Högtid (47)
  • Inspiration (3)
  • iPhone (15)
  • Jag själv (238)
  • jobb (60)
  • Körkortet (11)
  • Matlagning (1)
  • Min bil (1)
  • [+] Min lägenhet (47)
  • Minns (68)
  • monarkin (7)
  • mustaschkampen (5)
  • [+] Nöje (153)
  • Nyheter (132)
  • Om bloggen (50)
  • Omsorgstagare berättar (1)
  • På resande fot (76)
  • Politik (70)
  • Religöst (10)
  • Saker som irriterar (81)
  • Semester (23)
  • Skolan (104)
  • Skratt (114)
  • [+] Städer (195)
  • tävling (2)
  • Theo (48)
  • Träning och motion (5)
  • Vardagen (280)
  • Veckans… (1)
  • Vikt och hälsa (21)
  • Viktresan (5)
  • Visdomsord (17)
  • Wordpress (18)

Arkivet

Senaste kommentarerna

Twittrat

Bloggar jag följer

klart.se

Se min Spotify-profil