Vad har jag gett mig in på?
Kategoriserad i Aktuellt, Jag själv, jobb, Skolan
Jag har nog, tror jag, i närapå sju års tid varit inne på att jag ville omskola mig till biståndshandläggare. Genom mitt jobb som undersköterska i hemvården har man haft ett relativt nära samarbete med dem. Hela tiden fram till typ alldeles nyss har man mest tänkt att det egentligen inte är så värst krångligt. Bevilja lite städ, lite inköp, någon påklädnad och kanske något stöd med hygien och så vidare och så vidare.
Så fel! Inte nog med att jag så naivt gått runt och trott att jag skulle kunna påverka mer som handläggare jag har också blivit lurad av dem hur enkelt yrket sett ut, nu, under biståndshandläggningskursen, så har man insett vilket diaboliskt yrke det verkligen är. De interna konflikter och dilemman varje handläggare måste genomgå inför flertalet handläggningar. Hur mycket arbete som verkligen krävs för att i slutändan fatta beslut.
Det största dilemmat kommer nog, tror jag, när handläggaren slits mellan vad som handläggaren anser vara bäst för individen och lagstiftningen. Det finns inga kompromisser, ingen gränszon, utan en gradskala där ingen mitten finns, bara plus och minus. Hur man än gör så blir det på ett, eller annat, sätt fel. Visst kan man försvara sitt val med att man gjort en professionell bedömning och detta ansåg man som bäst, men är verkligen alltid mitt bäst det som verkligen är bäst?
Socialtjänstlagen värnar om integritet och självbestämmande. Individen själv är den som måste ansöka och berätta vad denne vill ha, jag som handläggare kan aldrig utreda vad jag tror att individen behöver/vill ha genom att lägga ord i munnen, och individen kan alltid säga nej till insatser/hjälp (dock ej under de få kriterier som omfattas av tvångsvårdlagarna). Dock finns det en gråzon där man med stöd av informationskravet hos offentligt anställda kan "leda in" samtalet i en viss riktning så att det helt plötsligt blir en ansökan av det hela.
Nu är inte riktigt socialtjänstlagen så komplex och inte heller så lätt att kompromissa. Det finns mycket tolkningsbara delar i lagen och svängrum utan dess like. Det är individen som alltid ska sättas i centrum och värnas om men genom att göra det finns det risk för att man antingen bryter mot, eller tänjer för mycket, på lagen eller att man gör det samma med de riktlinjer och policys som arbetsgivaren har tagit fram. Således är man tillbaka där igen, antingen eller.
Som tur är så är man aldrig ensam som handläggare, det finns alltid några kollegor till i samma korridor eller en chef lite längre bort, till vilka man kan vända sig till de gånger man hamnar i dessa svåra situationer och tillsammans komma fram till vad man tror är bästa lösningen.
9 februari 2010
« Bli rik på prinsessbröllop…
Street View Fun… »
