Just nu går kursen Biståndshandläggning in på slutspurten, första examinerade uppgiften ska vara inne senast klockan 8 i morgon bitti, sedan följer en redovisning i veckan och sedan kommer slutuppgiften i form av en hemtentamen.
Uppgiften vi arbetar på just nu går ut på, som rubriken på dagens inlägg antyder, att vi ska leka biståndshandläggare för en dag. Vi har alla fått ett case att arbeta med och utifrån det ska vi utreda, fatta beslut och bevilja insatser, motivera våra beslut och diskutera och argumentera kring olika aspekter som kan vara aktuella/påverkande i biståndsbeslutet.
Mitt case handlar om en kvinna på 56 år, Karin, som fått en Alzeimersdiagnos, först efter att ha varit sjukskriven i nästan tio år. Hon har, med hjälp av sin syster, ansökt om att få daglig verksamhet enligt LSS, för att få en meningsfullhet i sin dagliga tillvaro. Egentligen är inte själva ansökan några problem utan det är snarare allt runt om. Simulerande dilemman som jag möter som handläggare. Kvinnan saknar full insikt i sin sjukdom, det finns anhöriga i form av barn och en ex-make inblandade som också dem saknar insikt om sjukdomen och där sjukdomen lett till ett spänt läge mellan dem, det finns en syster med i bilden som kontaktar mig och berättar saker om sin syster som hon inte kunde ta upp när vi träffades och hade vårt möte. Och mycket mera.
Uppgiften går alltså ut på att få en försmak av hur svårt det kan vara att försöka få fram ett bra beslut som på bästa möjliga sätt tillfredsställer både Karins och hennes familjs behov. Problematiken med att behöva ta in andra personer för att kunna lösa allting runt om Karin. Utforma bistånd och erbjuda hjälp som kanske går emot vad Karin tycker och tänker, men som ändå är för hennes bästa. Och mitt uppi allt detta gäller det att hela tiden stanna upp och reflektera över hur jag som handläggare tänker, varför jag gör så eller så, skriva ner detta och motivera det. Ha olika perspektiv i åtanke som genus, etnicitet med mera. Och viktigast av allt, att hela tiden ha med mig mitt förhållningssätt mot både lagen och kommunens riktlinjer.
Det svåraste med caset är att det förväntas av oss att det ska vara relativt perfekt, även om fröken ljuger när hon säger att "det finns inget rätt eller fel". Det finns det visst. Aktuella lagar sätter ramen, riktlinjerna stramar upp ramarna, sedan kommer konflikterna och dilemmana när allt slits mellan vad lagen och riktlinjerna säger, vad jag som handläggare och medmänniska tycker och tänker samt vad Karin tycker och tänker och framförallt vad vi båda vill. Att hela tiden tänka på att vara öppen och lyhörd och inte hamna i ett läge där man bryter mot något eller börjar närma sig gränsen för maktmissbruk.
För vi är båda experter, jag är expert på handläggning, lagar, regler med mera, och Karin är expert på sitt tillstånd, sin tillvaro och vad hon vill.
Alois Alzheimer - Fadern till upptäckten av Alzheimers sjukdom
