Nu har vi hunnit att klämma riktigt väl på varandra, även om vi fortfarande inväntar att få klämma på en till, och jag känner att det här kommer att bli en toppenbra grupp.
Som
jag skrev i förrgår så har det förekommit en hel del problem i klassen och kompetensgrupperna, själv har jag egentligen aldrig upplevt några direkta omfattande problem, som det framställs vara i klassen, utan det har i huvudsak handlat om enskilda mindre isolerade problem i de grupper jag varit i, problem som bottnat i strul när det gäller ordningsregler snarare än att det skulle ha förekommit mobbning, kränkningar eller utanförskap.
Till följd av dessa problem och skolans totala, eller närapå totala, ovilja att lösa problemen valde dem att gå den enkla vägen, lösa upp de tidigare grupperna och istället låta oss välja helt egna nya kompetensgrupper. Starkt jobbat, säger jag, inte alla nya grupper kommer att fungera perfekt, om nu ens perfekt existerar, däremot är jag mycket nöjd med min nya grupp och jag tror att vi kommer att kunna arbeta mycket bra tillsammans framöver.
Men det finns också ytterligare en baksida med att byta grupp - gamla gruppvänner försvinner och tyvärr kan man inte ta med sig alla och bilda en ny grupp, i sådana fall skulle vi bli en storgrupp på minst 15 pers, lite väl många för att utnyttja det som är meningen med kompetensgrupperna.
Jag tycker att det är viktigt att inte enbart odla den professionella delen av en kompetensgrupp utan också den socioemotionella delen. I föregående grupp spenderade vi delar av gruppdiskussionen under mer lediga former både på fik och hemma hos en i gruppen, vi gav också varandra möjligheten att samtala om det mesta mellan himmel och jord som inte rörde grupparbete, träffas vid sidan av och luncha samt mycket mera. Jag hoppas det samma även med min nya grupp, möjligheten att träffas vid sidan av eller träffas och genomföra skolrelaterade uppgifter under mer lediga former utanför skolans fyra tråkiga väggar. Så vad tror ni andra?
Eftersom vi alla är människor så har vi också våra brister, alla har inte den där näsan, de där fräknarna, de där skrattgroparna eller det där sociala färdigheterna som andra har, men vi är alla vuxna människor och måste kunna bete oss som sådana. Ibland skyller jag lite lätt på att felet ligger i att det rör sig om massa fruntimmer och att vi tre killar i klassen har blivit feminiserade av alla år i kvinnodominerade yrken. Det baktalas, det snackas, det skvallras och så vidare, jag är inte mycket bättre, och i stundens hetta dras man lätt med för att sedan, nästa i smyg, skämmas, inte bara för mitt utan också för andras beteenden.
När jag läste barn- och ungdomspsykologi, vid Högskolan Väst, för tre år sedan, lade vi ner mycket tid på att prata och föreläsa kring mobbning och kränkningar. En av alla teoretikerna, minns tyvärr inte vem, sa att det råder en absolut system, en fixerat fält, där vi alla rör oss inom. Teoretikern menade att endast genom att trycka ner någon annan kunde vi stärka oss själva och kanske är det därför vi beter oss så som vi gör? Även om det ser ut som om vi är vuxna, allt från ca 20 år upp till omkring 50 år, pratar som om vi vore vuxna, låter som om vi vore vuxna, så är allting bara ett imiterat beteende, i själva verket är vi alla tillbaka till högstadiets nian, det råder popularitetstävling mellan varandra och det enda som saknas är i princip den fysiska misshandeln i form av slag, hårryckningar och dopp i toan. Men kanske är inte dem beteendena långt borta? Fast å andra sidan så skulle lite girl fight liva upp stämningen så här i slutet av veckan.
Men det som skrämmer mig allra mest är att vi 35 i klassen ska om lite över ett år ut i arbetslivet. Flera av oss kommer bli enhetschefer, andra handläggare och en mindre grupp lite av varje. Jag skräms över vilka nya arbetskamrater och chefer ännu helt ovetandes personer kommer att få. Och kan vi inte komma överens nu, hur ska det då gå sedan?
En 30+ kille exporterad från Trollhättan som just nu fördriver tiden som biståndshandläggare i Gislaved kommun. I min blogg skriver jag om lite av varje ur både min och omvärldens vardag stundtals utblandat med roliga saker man kan hitta på nätet samt små historiska tillbakablickar. Läs mer om mig...
I november är det så mörk att när vi vaknar vet vi inte vet om det är morgon eller kväll. Det är kallt, blåser, regnar och är allmänt eländigt. Men så snart den första snön faller och första advent kommer så blir allting ljusare. Tills dess får vi hålla till godo och mysa bäst vi kan med varma drycker, en god bok och levande ljus.
