Irländaren Bono är hedersriddare av brittiska imperieorden och får bara kalla sig "sir" om han skaffar sig brittiskt medborgarskap.

Winslet – nu adelsdam
”Titanic”-skådespelerskan Kate Winslet har tilldelats Brittiska imperieorden och tituleras därmed dame. Winslet säger att hon är stolt över att vara britt.
      – Jag är överraskad och hedrad att vara bland män och kvinnor som gjort saker för vårt land, säger hon.
      ”Wallander”-skådespelaren Kenneth Branagh kan numera kalla sig för sir, då även han blivit adlad liksom Take That-sångaren Gary Barlow.

Joni Nykänen
Aftonbladet, Söndag 12 juni 2012

I dagens Aftonbladet kunde man läsa att Kate Winslet och Kenneth Branagh har blivit adlade i Storbritannien; enligt notisen har Winslet blivit en dame och Branagh en sir. Dessvärre är det inte helt sant: det är rätt om Branagh men fel om Winslet. Dessutom har ingen av dem blivit adlade. Det här är ju en väldigt vanlig missuppfattning i Sverige, att brittiska kändisar adlas hit och dit; må det vara Paul McCartney, Mick Jagger, Roger Moore eller Elizabeth Taylor. Men ack! att tilldelas en orden eller dubbas till riddare är faktiskt inte detsamma som att adlas.

Storbritannien har faktiskt ett ovanligt restriktivt adelssystem – udda nog är inte ens de flesta medlemmarna av en adlig släkt enligt brittisk praxis adliga. Adlig är enbart släktens överhuvud (pären), han (eller mer sällan hon) som innehar släktens titel/titlar. Det här kan få något som för oss verkar vara paradoxala följder. Eftersom en adelsman ofta innehar flera titlar är det nämligen brukligt att lägre titlar innehas av hans son och sonson osv av artighetsskäl. Ta som exempel hertigen av Wellington. Hans son bär artighetstiteln markis av Douro, hans sonson kallas earl (greve) av Mornington och hans sonsons son viscount Wellesley. Men alla dessa titlar utgår alltså från hertigen själv, och det är bara han som räknas som adlig. Alla brittiska medborgare utom suveränen (drottningen) och pärerna (hertigar, markiser, grevar, vicomter och baroner) är så kallade commoners - inklusive  prins Harry.

Desto vanligare är det alltså att välförtjänta personer tilldelas ordnar och/eller dubbas till riddare/dam. Den vanligaste orden är den av notisen nämnda brittiska imperieorden (The Most Excellent Order of the British Empire). Denna orden instiftades 1917 och kommer i fem grader: member (MBE), officer (OBE), commander (CBE), knight/dame commander (KBE/DBE) och knight/dame grand cross (GBE). Det är enbart de två högsta graderna som ger mottagaren titulaturen sir eller dame. Ordensförläningar brukar i Storbritannien ske vid två tillfällen: nyår och drottningens officiella födelsedag. Kate Winslet mottog sin orden vid födelsedagsfirandet igår, men hon blev alltså inte en dame, som notisen påstod, utan en kommendör. Gary Barlow tilldelades den lägre officersgraden.

Lord Attenborough - äkta adel...

Sir Kenneth Branagh erbjöds kommendörsgraden av imperieorden 1994, men tackade då nej av okända skäl. Nu accepterade han istället riddardubbning utanför någon orden, vilket också är möjligt. Det är inte första gången någon tackat nej till en grad i hopp om att få en högre längre fram; författarna Roald Dahl och Evelyn Waugh tackade nej till OBE respektive CBE eftersom de hellre vill bli riddare.

När tidningar hävdar att någon brittisk skådespelare har blivit adlad är det alltså i stort sett alltid fel. Det har bara hänt ett fåtal gånger att skådespelare adlats; två prominenta exempel är Laurence Olivier som 1970 blev Baron Olivier, of Brighton in the County of Sussex (efter att ha tackat nej några år tidigare när erbjudandet kom från en labourregering), och Richard Attenborough, som sedan 1993 är Baron Attenborough, of Richmond upon Thames in the London Borough Richmond upon Thames.

Varför är då detta en så vanlig missuppfattning i Sverige? Rimligtvis har det väl med att göra att vi, som ett av ytterst få länder i världen, inte längre delar ut ordnar. Jag tvivlar på att någon skrev att Sten Rudholm (1918-2008) hade blivit adlad när han som siste icke-kunglige svensk blev riddare av Serafimerorden 1974. Tvärtom verkar svensk media vara helt på det klara med att Sven Hedin var den siste att adlas i Sverige så tidigt som 1902.

Själv tycker jag givetvis att det svenska förhållandet är sanslöst korkat. Vi är det enda landet i världen som har ordnar men förvägrar svenska icke-kungliga medborgare från att tilldelas dem. Det är så skrattretade dumt att det bara blir sorgligt. Särskilt komiskt blir det när svenska myndigheter kommer på att man vill dela ut utmärkelser och då hellre hittar på nya än att bruka de gamla. I år delades för andra gången Försvarsmaktens medalj för sårade i strid ut, vilkens instiftande 2010 är lovvärt men i senaste laget; de flesta mottagarna fick sin medalj för gamla insatser, vissa så gamla som Kongokrisen 1961. Samtidigt har medaljen För tapperhet i fält inte utdelats sedan 1915. Vår militära Svärdsorden delades i likhet med de andra svenska ordnarna ut för sista gången 1974. Behovet att belöna förtjänstfulla medborgare finns tveklöst kvar, inte enbart inom militären. Även svenska skådespelare, författare, regissörer, ämbetsmän, politiker och annat kreti och pleti får utmärkelser i form av medaljer. Konstnären Marie-Louise Ekman tilldelades Prins Eugen-medaljen för konstnärlig verksamhet 2007, sångerskan Monica Zetterlund mottog Illis Quorum-medaljen för medborgerlig förtjänst 2002, skådespelaren Dan Ekborg fick Litteris et Artibus-medaljen för konstnärliga insatser 2010, politikern Mona Sahlin och komikern Claes Eriksson mottog båda H.M. Konungens medalj i olika grader 2012 och diplomaten Hans Blix mottog Serafimermedaljen, vår finaste medalj, 2004.

Är detta då inte nog? Nej, eftersom det blir skevt i förhållande till andra länder. Svenska medaljer delas ut av exakt samma anledningar som utländska ordnar men är av lägre dignitet än dessa. Man ska inte heller inbilla sig att ordnar är någon simpel aristokratisk dekoration enbart förknippad med monarkin; ordenskap som belöningssystem är lika självklart i republiker. Tyskland har sitt förbundskors, Frankrike sin hederlegion m.m., Island sin Falkorden, Finland sin Vita ros och sitt Lejon osv. Den svenska riksdagens inbilska envishet att hålla fast i det här urbota beslutet från det radikala 70-talet är pinsam.

Dela med dig