I stadsdelen Ealing i London ligger världens äldsta kontinuerligt verksamma filmstudio – Ealing Studios. Under trettiotalet producerade man här mängder av populära komedier, som under krigsåren ersattes med likaledes populära propagandafilmer. Men anledningen till att Ealing Studios värmer hjärtat på filmfantaster än i dag ligger i efterkrigstidens komedier, de såkallade Ealingkomedierna. Mellan 1947 och 1957 producerade man sexton filmer i denna genre. Det typiska för en Ealingkomedi är att den ofta hyllar den enskilde individens kamp mot en opersonlig övermakt, och presenterar en godmodig form av uppror. Här har jag lyft fram sju filmer som alla är värda att ses.

Joe och gänget (Hue and Cry). Denna den första av Ealingkomedierna är kanske snarare en ”barnfilm” än som de andra en svart komedi. I filmen får Joe och hans gäng av Londonkvarterets barn av händelse reda på att en liga använder en äventyrstidning som kod till sin verksamhet, och då polisen inte tror på dem beslutar de sig för att ta saken i egna händer. Nu för tiden är kanske scenariet mer intressant än själva handlingen, då filmen, inspelad 1947, har ett fortfarande sönderbombat London som kuliss. Charles Crichton stod för regin.

1949 visade sig bli det tongivande året för Ealing, och först ut var Biljett till Burgund (Passport to Pimlico). Då en gammal bomb från världskriget exploderar hittar de boende i kvarteret Pimlico i London en skatt och ett stycke dokument som visar att området på fjortonhundratalet skänkts till hertigen av Burgund, och då myndigheterna vill lägga beslag på skatten passar invånarna på att förklara sig självständiga. Det hela får stor uppmärksamhet och följande morgon är gatan fylld av handlare och Londonbor som som tar tillfället i akt för att gå runt de dåvarande ransoneringarna. Myndigheterna tar då till hårdhandskarna och upprättar en tull för området, varpå de uppretade invånarna svarar med samma mynt. När myndigheterna tar till blockad för att få ordning på problemet beslutar sig invånarna för kämpa; som en av dem säger: ”Vi har alltid varit engelsmän och ska alltid förbli engelsmän, och det är just på grund av att vi är engelsmän som vi står upp för vår rätt att vara burgunder!”. I filmen syns bland andra Stanley Holloway som Pimlicos/Burgunds premiärminister och den enastående Margaret Rutherford som historieprofessor. Henry Cornelius regisserade.

Samma år kom Massor av whisky (Whisky Galore!) som var del i en större trend av skildringar av engelsmän som agerar utbölingar i pittoreska miljöer i Skottland och Wales. På den skotska ön Todday har man inte berörts särskilt mycket av världskriget och dess ransoneringar, d v s fram till den ödesdigra dag år 1943 då whiskyn sinar och defaitismen slår till. Mitt i denna katastrof kommer den engelske serganten Odd (Bruce Seton) till ön på permission för att uppvakta Peggy (Joan Greenwood), dotter till butiksägaren Macroon (Wylie Watson). Under tiden har Macroons andra dotter Catriona (Gabrielle Blunt) förlovat sig med den saktmodige läraren George (Gordon Jackson), trots dennes stränga moders (Jean Cadell) ogillande. Men så ändras saker till det bättre när ett fartyg lastat med 50,000 lådor whisky går på grund vid ön. Den engelske kapten Waggett (Basil Radford) ger Odd i uppdrag att vakta lasten men Macroon upplyser sin potentielle svärson att bröllop kräver whisky, så tillsammans med byborna gör de upp planer på hur man ska kringgå engelsmännen. Alexander Mackendrick stod för regin.

Tredje film 1949 är min absoluta favorit bland dessa juveler: den fantastiskt absurda och underbart svarta Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets), med Alec Guinness i inte mindre än åtta roller. I filmen möter vi den fattige men strävsamme Louis Mazzini (Dennis Price), son till en adelskvinna och den italienske sångare hon rymde med. Fadern dör när Louis föds och när modern dör tjugo år senare ber Louis om att få begrava henne i adelsläktens gravplats men får avslag. Louis blir förbittrad och när han upptäcker att släktens hertigtitel kan ärvas även på spinnsidan beslutar han sig för att röja undan de elva släktingar som står i hans väg. När hans ungdomskärlek Sibella (Joan Greenwood) gifter sig med vännen Lionel (John Penrose) får Louis kontakt med sin familj och får under täcknamn jobb på Ascoyne D’Ascoynes (Alec Guinness) bank och kan börja sitt värv. Filmen regisserades av Robert Hamer.

Jag stal en miljon (The Lavender Hill Mob) från 1951 är möjligtvis studions högst ansedda film, och dess manus Oscarbelönades. Henry Holland (Alec Guinness) är en timid banktjänsteman i London, som under tjugo år har haft ansvaret för transporterna av bankens guldtackor. Han har fått ett rykte om att vara extremt noggrann och försiktig vid resorna. Vad banken inte vet är att Holland har kläckt en perfekt plan för att stjäla guldet och har bara avstått eftersom han inte vet hur han ska lyckas smuggla ut det ur Storbritannien. Men så en dag får han en ny granne i Alfred Pendlebury (Stanley Holloway), som visar sig äga ett gjuteri där han gör souvernirer – för närvarande små Eiffeltorn. Vad bättre är, är att när Holland skämtsamt lägger fram sin plan så visar sig Pendlebury sympatiskt inställd. De måste genast sätta planen i verket och lyckas också genomföra stölden och smälta om tackorna till Eiffeltorn. Men när de skickar iväg lådan till Frankrike förstår inte mottagaren att hon ska hålla i lådan och Holland och Pendlebury tvingas ge sig ut på en vild jakt efter de sålda souvernirerna. Charles Crichton regisserade.

1951 kom också Mannen i vita kostymen (The Man in the White Suit), Alexander Mackendricks andra film och kanske Ealings mest cyniska och komplexa. Återigen spelar Alec Guinness huvudrollen. Han är här en besatt forskare som har svårt att hålla fast i sitt jobb vid textilfabrikerna då han hela tiden hänger sig åt dyra experiment för att uppfinna ett hållbart material. Till slut lyckas han och tillverkar en lysande vit kostym som varken kan bli smutsig eller sliten. Till en början hyllas han men snart kommer både fabrikanterna och arbetarfacken på att materialet skulle innebära deras industris undergång.

Bankrånarligan (The Ladykillers) från 1955 var den sista av dessa klassiker, och förmodlingen en av de mest kända. Den excentriska gamla änkan fru Wilberforce (Katie Johnson) bor i ett hus i slutet av en gränd, byggd alldeles ovan en järnvägstunnel. Med långa och ensamma dagar har fru Wilberforce utvecklat en rätt vidlyftig fantasi och besöker ofta polisstationen för att upplysa konstaplarna om misstänkta grannar, något som dessa tar med en stor potion humor. När änkan eftersöker inneboende flyttar den smilande professor Marcus (Alec Guinness) in. Hos sig underhåller han ofta ett färglatt gäng vänner bestående av Courtney (Cecil Parker), Harry (Peter Sellers), Lawson (Danny Green) och Louis (Herbert Loom). Utåt sett ägnar de sig åt musik, men i hemlighet gör de upp planer för ett transportrån. Stölden lyckas och de har nästan smitit iväg med pengarna när Lawson tappar sin väska och fru Wilberforce får se alla pengar. När den rättfärdiga änkan läxar upp sina gäster och hotar med att gå till polisen lovar Marcus bättring och ber att få lämna in sig själv, men istället beslutar sig gänget för att röja undan henne. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort. Filmen regisserades av den utomordentlige Alexander Mackendrick.

Hela listan:
1947 – Joe och gänget (Hue and Cry)
1948 – Another Shore
1949 – Biljett till Burgund (Passport to Pimlico)
1949 – Massor av whisky (Whisky Galore!)
1949 – Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets)
1949 – Vilse i London (A Run for Your Money)
1950 – The Magnet
1951 – Jag stal en miljon (The Lavender Hill Mob)
1951 – Mannen i vita kostymen (The Man in the White Suit)
1952 – His Excellency
1953 – Blixten från Titfield (The Titfield Thunderbolt)
1953 – Meet Mr. Lucifer
1954 – Kärlekslotteriet (The Love Lottery)
1954 – Maggie på drift (The Maggie)
1955 – Bankrånarligan (The Ladykillers)
1956 – Privatdeckar’n (Who Done It?)
1957 – Vi sitter i sjön (Barnacle Bill)

Dela med dig