Helmut Berger som Ludwig strax före kröningen

Under de senaste veckorna har jag tittat på miniserieversionen av Luchino Viscontis epos om den bayerske kung Ludwig II, omväxlat kallad ”svankungen”, ”sagokungen” och inte minst ”den galne kungen”. Ludwig, som filmen/serien rätt och slätt heter, kom 1972 och har Viscontis dåvarande älskare Helmut Berger i huvudrollen. I övriga roller kan vi hitta Gert Fröbe, alias Goldfinger, som kunglig biktfader, Trevor Howard som Richard Wagner och Romy Schneider som österrikiska kejsarinnan Elisabet (en roll hon även tidigare hade spelat och blivit omåttligt populär som). Det hela är inspelat på plats, i Ludwigs många slott, och med de överdådiga oscarnominerade kostymerna och den sakliga iaktagelse och kyliga elegans Visconti intar får filmen en underbar dokumentär känsla. Visconti var visserligen marxist, men han var också högadlig och var väl bekant med det aristokratiska livet. Men det här ska inte i första hand handla om filmen, utan om personen.  

Neuschwanstein

Ludwig II (1845-1886) regerade Bayern från det att han var arton till strax före sin död. Hans regeringstid var olycklig för landet. 1866 hade man ställt sig på österrikarnas sida i deras krig mot Preussen, ett krig som förlorades och i praktiken förvandlade Bayern till en preussisk lydstat – något som formaliserades med det tyska rikets bildande några år senare. Detta förargade Ludwig rejält och bidrog till att han med tiden förlorade intresset för de traditionellt kungliga områdena; militären och politiken. I stället sökte han sig in i en drömvärld.

Idag är han främst ihågkommet för de slott han hängav sig till att bygga, en hobby som gjorde honom svårt skuldsatt. Linderhof, Herrenchiemsee, modellerad efter Versailles, och det medeltidsinspirerade Neuschwanstein är de mest kända. Det brukar hävdas att hans slottsbyggen ruinerade den bayerska staten, detta är inte sant då han betalade ur egen ficka. Bayerns ekonomiska problem hade andra orsaker. I vilket fall har slotten idag betalat sig många gånger om som Bayerns främsta turistattraktioner.

Ludwig och Wagner

Hans andra stora intresse var Richard Wagner. Han hade redan som trettonåring blivit ett hängivet ”fan” sedan han läst librettot till operan om svanriddaren Lohengrin. Utan Ludwig skulle Wagners karriär tagit slut allt för tidigt. Kompositören var i stort sett bankrutt och en persona non grata då Ludwig kallade honom till München och byggde ett operahus till honom. Det var under kungens beskydd som verk som Tristan & Isolde, Parsifal och Nibelungencykeln skrevs. De båda umgicks så frekvent att avundsjuka spreds i hovet och man oroade sig att Wagner skulle börja blanda sig i politiken. Arton månader efter att kompositören hade kommit till München tvingades Ludwig att skicka iväg honom från staden. Kungen var otröstlig och flydde ut till sina slott på landet.

Han var minst sagt excentrisk. Han hyste stor avsky för sina ministrar och under slutet av sin regeringstid vägrade han att träffa dem utan korresponderade enbart via tjänare. Han var oerhört blyg och vid statsbanketter kunde han gömma sig bakom blomsterarrangemang eller be orkestern spela så högt att ingen konversation kunde äga rum. Han företog sig ofta picknicks vid midnatt och underhöll sig med lekar tillsammans med traktens ungdomar. Mot slutet av sin regering blev han allt mer besatt av absolutism och hyste stor beundran för Frankrikes Ludvig XIV.

”Ers Majestät är i ett väldigt framåtstiget stadie av psykisk ohälsa, en form av galenskap känd bland hjärnspecialister under namnet ‘paranoia’. Då denna form av hjärnproblem har en långsam men fortgående utveckling under många års tid måste Ers Majestät betraktas som obotbar, då fortsatt försämring av de mentala krafterna är den naturliga utvecklingen av denna sjukdom. Såsom lidande av denna störning, kan handlingfrihet ej längre tillåtas och Ers Majestät är förklarad oförmögen att regera, då oförmögenheten ej varar enbart ett år, utan hela Ers Majestäts liv.”

Mot slutet av 1885 var Ludwigs skulder större än någonsin och statsrådet fruktade att staten skulle bli tvungen att gå in och betala kungens fodringsägare. Dessutom minskade inte Ludwigs besatthet med skulderna, tvärt om planerade han nya enorma palats i bysantinsk och kinesiskt stil. Irriterad av ministrarnas moraliserande och försök till ekonomisk åtstramning övervägde han att avskeda hela stadsrådet. Statsrådet beslöt dock att handla först. De började med att kontakta kungens farbror, prins Luitpold, och fråga om han kunde tänka sig att överta regeringen. Den sextiofyraårige prinsen tvekade dock och kunde bara acceptera om det fanns klara bevis på kungens oförmåga. Statsrådet anlitade då fyra framstående psykiatriker att ställa diagnos på kungen, vilket de villigt gjorde. De hade aldrig träffat kungen och än mindre undersökt honom, men genom hörsägen och vittnesmål från avskedade tjänare kunde de ändå fastställa en sinnessjukdom. Som bevisning lade de bland annat fram ovanstående blyghet och barnsligheter tillsammans med ständiga resor, dåligt bordsskick, påstådda hallucinationer, konstiga drömmar, samtal med sig själv, tillbedjan av ”heliga” träd och svår misshandel av tjänare. Underlaget hade samlats in av en greve von Holnstein som hatade kungen och mycket av innehållet i rapporten kritiserades senare.  Den sista anklagelsen protesterade tjänarna emot; kungen kunde på sin höjd ge någon en örfil men ångrade sig alltid genast och gav dyrbara gåvor som ursäkt. I vilket fall ansåg läkarna att kungen var obotligt paranoid. Det avslutande stycket i rapporten citeras här bredvid.

Prins Luitpold lät sig övertalas av rapporten, men andra gjorde det inte. Ministrarna skickade den till tyske rikskanslern Bismarck som inte lät sig övertygas, ”de vill offra sin kung för att rädda sig själva” kommenterade han och föreslog att saken skulle dryftas av Bayerns riksdag. Detta ville dock inte ministrarna; kungen var för populär och fick i vilket fall absolut inte förvarnas om deras planer.

Ludwig avbildad som enväldig konung

Den 9:e juni 1886 anlände en kommission bestående av bland andra Holnstein och expertgruppets ledare, doktor von Gudden, till Neuschwanstein för att gripa Ludwig. Han blev dock förvarnad av en lojal tjänare och kallade till sig den lokala polisen som skydd. Kommissionen fängslades men släppes snart igen. Ludwigs vänner uppmanade honom nu att antingen gå i exil eller resa till München, där armén och folket skulle skydda honom. Men Ludwig tvekade och började prata om självmord. Snart hade polisen ersatts med soldater ur prins Luitpolds regemente och den allmoge som skyndat till slottet för att hjälpa sin kung hade blivit bortschasade. Den 12:e kunde Ludwig gripas.

Redan samma dag fördes han till slottet Berg vid Starnbergsjön, som hade gjorts om till ett mentalsjukhus, med vitmålade väggar och titthål i dörrar och väggar. Där skulle han nu behandlas av doktor Gudden. Följande dag, den 13:e, var en söndag, men den djupt troende kungen nekades att bevista mässan. På förmiddagen tog han en promenad med Gudden och två vakter. På kvällen gick de båda ut igen, denna gång utan följe. De skulle vara tillbaka till middagen klockan åtta, men kom inte. Det regnade och man trodde först att de sökt skydd, men då de inte kommit tillbaka vid nio beslöt man att bilda skallgång. Halv elva hittades de döda i sjön.

Vad hade hänt? Den officiella rapporten fastställde att den galne kungen hade sprungit ut mot vattnet för att dränka sig. Då Gudden försökt stoppa honom uppstod slagsmål i vilket doktorn slogs medvetslös och föll ner i vattnet och drunkade, varpå kungen följde honom. Den här förklaringen är dock inte tillfredsställande och betvivlades från början. Inget vatten lär ha hittats i kungens lungor under obduktionen, vilket omöjliggör drunkning.

Ludwig (Berger) tröstar sin bror Otto (John Moulder-Brown)

Ett alternativt scenario vore att kungen försökte fly genom att simma över till andra sidan; han hade varit hängiven simmare hela sitt liv. Gudden dör fortfarande enligt ovanstående förslag men Ludwig då han, överviktig, upphetsad och i iskallt vatten, får en hjärtattack.

Det tredje scenariot är mer konspiratoriskt. Enligt detta blev kungen och Gudden mördade, den senare undanröjd som vittne. Det finns saker som talar för detta. Fiskare i närheten hörde skottlossning och några som varit med att dra upp kungen sade sig ha sett skottskador på kroppen.

Ludwig efterträddes av sin bror Otto, som ironiskt nog tveklöst var sinnessjuk och oförmögen att regera. Den åldrige och ovillige prins Luitpold fortsatte därför som regent ända till sin död 1912. Därefter övertogs regentskapet av hans son Ludwig, som dock valde att avsätta den då gamle Otto och själv sätta sig på tronen. Ludwig III blev Bayerns siste kung.

Strax före sitt omhändertagande den 12:e juni 1886 ska Ludwig ha sagt: ”Om de bara hade berövat mig min krona, det hade jag överlevt. Men att beröva mig mitt förstånd, ta ifrån mig min frihet, och behandla mig såsom de behandlar min bror [den galne Otto], det är outhärdligt. Från det ödet ska jag fly.”

Dela med dig