James Cameron har en imponerande meritlista. Under tjugofem års tid har han satt märken i populärkulturen med de två första Terminator-filmerna (1984, 1991), Aliens (1986) och inte minst Titanic (1997), som med sina närapå två miljarder dollar är tidernas mest inkomstbringande film. Med Terminator och Titanic har han också legat i bräschen teknologiskt, och drivit på gränserna för vad som varit möjligt att visa på film.

I filmer som driver på den teknologiska utvecklingen är inte handlingen så viktig. Den behöver sällan vara mer en elementär, ett skelett att fästa köttet på, tillräckligt stabilt för att hålla uppe den färdiga produkten.

Handlingen i Avatar är alltså enkel. Människor har fått ett fäste på planeten Pandora, där de utvinner det värdefulla ämnet unobtainium. De drar med sig förstörelse, skogsskövling, föroreningar och skjutglada militärer. Pandoras infödingar, na’vi, är ett naturälskande folk som behandlar sin omgivning med största respekt och är föga roade av nykomlingarnas ankomst.

Jake Sully (Sam Worthington), en rullstolsbunden före detta marinkårsoldat, övertalas att ta sin avlidne tvillingbrors plats i avatarprojektet på Pandora. Alltså att styra en artificiellt framtagen kropp, odlad på broderns och en av infödingarnas DNA. Med denna ska han tillsammans med forskningschefen Grace Augustine (Sigourney Weaver) försöka skapa förtroende hos en av na’vi-klanerna och övertala dem att flytta från sitt hem, som ligger ovanpå en ovanligt stor unobtainiumådra, innan bolaget tar till vapen för att få bort dem. Samtidigt får han i uppdrag av bolagets militära befälhavare (Stephen Lang) att agera spion.

Väl i avatarkroppen återfinner han glädjen i att kunna använda sina ben och snart kommer han i kontakt med en vacker na’vi-kvinna (Zoë Saldaña), som tar honom hem till klanen. Väl där får han genomgå en tre månader lång träning att vara en värdig na’vi och blir givetvis sympatiskt inställd till folket och deras leverne. Han förstår att de aldrig kommer lämna sitt hem frivilligt och att gruvbolaget, i jakt på ökad kvartalvinst, inte bryr sig ifall några infödingar dör. Vilken sida han väljer är knappast svårt att gissa. Det är överhuvudtaget inte svårt att räkna ut hur filmen kommer att veckla ut sig, hur karaktärerna ska utvecklas, vad de ska göra och vilka som kommer dö. Men det är i och för sig kanske inte det viktigaste. Handlingen är tillräcklig för att hålla intresset uppe. Alltså åter till teknologin.

Cameron påbörjade projektet 1994, då första manusutkastet skrevs, och premiärdatumet har alltsedan dess framflyttats, allt eftersom utveckligen möjliggjort mer avancerade specialeffekter. Det är egentligen en animerad 3D film, men man har använt motion caption-teknik, såsom med Peter Jacksons Gollum och King Kong, då detektorer sätts på skådespelare och registrerar deras rörelser. Utveckligen har dessutom möjliggjort att animationen sker direkt, så att Cameron kunnat se hur scenerna blir samtidigt som skådespelarna agerar dem. Det hela är lika imponerande som det låter och resultatet är fantastiskt. Gammaldags handling och futuristiska specialeffekter fungerar alldeles utmärkt ihop. Det enda jag knorrar åt är att man inte fick se den i 3D, så som det är menat. Men man får mersmak och Cameron har sagt att Avatar kan få två uppföljare, om den blir en ekonomisk framgång. Och det kan den nog sägas ha blivit, med 600 miljoner dollar efter nån vecka.

Avslutningsvis, för de som inte är bevandrade i hinduisk mytologi och står undrande: en avatar är den inkarnation en gud tar sig för att interagera med människor. Mest kända är Vishnus tio avatarer, däribland Krishna och Buddha.

Betyg: 1 2 3 4 5

Dela med dig